Ondska, galenskap eller komplexa samband?

Händelserna i Norge chockerar lika mycket idag som igår, och det är mycket som är oklart över vad som hänt och varför. Ann Heberlein, teolog (som jag har haft nöjet att ha som föreläsare vid Centrum för Teologi och Religionsvetenskap, Lunds Universitet), reflekterar i söndagens DN över våra reaktioner.

Ann skriver att vi inte kan tillåta oss att falla offer för rädslan. Hur  chockerade vi än är, påminner hon oss om, så finns det alltid något gott.

” Det tänker jag på när jag ser nyhetssändningar från Norge som beskriver räddningsarbetet på Utøya. En reporter berättar om värmen, omtanken och beredvilligheten att finnas där och hjälpa de ungdomar som har överlevt.”

En bekant skriver på Facebook att hans tankar går till alla som drabbades, men uppmanar samtidigt sina vänner att sluta hänvisa till ondska. Utan att veta om han lagt någon djupare betydelse i sitt uttalande kan jag inte låta bli att hålla med.

Hänvisningar till ondska är lika fruktlösa som att försöka förklara det inträffade med att mannen var galen. Sannolikt finns det i fallet Breivik en anti-social problematik (läs mer här!) men det förklarar mycket litet. Som Ann tidigare beskrivit i sin lilla bok om ondska så är hänvisandet till det onda en intellektuell genväg.

Norden beskrivs ofta som en kylig plats. Dess invånare är känslokalla i den mening att de inte visar sina känslor. Efter helgens händelse kan jag  inte låta bli att undra om det är ett tecken på stor styrka. Att man trots alla känslor, ilska över det inträffade; sorg för de som man förlorat; glädje över att leva, kan möta det på ett behärskat sätt. Från statsminister till insatser på marken.

Ann Heberlein sätter fingret på något mycket viktigt. Vi kan inte låta våra känslor styra oss, särskilt inte tider av kaos. Behärskningen ledde till snabba insatser och ett sansad hantering från Norska regeringen. Avsaknaden av behärskning, framförallt i TV och radio, ledde under fredagen till mycket förhastade slutsatser om vem och varför som gjort detta illdåd.

Så även om våra känslor har en viktig funktion – exempelvis  mod för att våga göra det som man upplever som rätt – så får vi inte falla offer för dem. När händelser spelar på våra rädslor bör vi vara aktsamma så att vi inte handlar alltför kvickt. För något väl är gjort, är det svårt att ta det tillbaks.

 

 

Så bidrog vi till skjutningarna på Utöya

Fredagen den 22 juli smäller det i centrala Oslo, och senare rapporteras skjutningar på ön Utöya, där ett läger för norska socialdemokratiska ungdomsförbundet hölls. Ett dygn senare vet vi att minst 84 ungdomar dödades på ön, och enligt Norska polisen, 7 i Oslo. Sökningarna fortsätter på Utöya, och man befarar fler dödsoffer.

Det behöver inte sägas att detta är en en enormt tragisk och monumental händelse. Inte bara för Norge utan för hela norden.

Under gårdagens sändningar i SVT 1, 2, Kunskapskanalen och TV4 kunde jag och många med mig följa händelseutvecklingen. Under fredagen sände SVT live från NRK, medan TV4 sände Postkodkampen.

Fredagens nyhetsbevakning präglades av stor förvirring, något som speglade det kaos som rådde i Oslo och på Utöya. Under sändningarna pekade de flesta experter och kommentatorer på att det skulle kunna vara ett terrordåd med islamistiska förtecken.  Många uttalade sig försiktigt, men få sa emot (en av få: Magnus Norell , Terrorexpert, i SVT). Ingen gav någon alternativ förklaring.

Sent under natten till lördagen kom nyheten att det sannolikt bara var en gärningsman, den Norske islamkritikern, Anders Behring Breivik. (Läs mer)

Det finns något djupt problematiskt med hur snabbt associationerna bombning; terrorism; islam, fick fäste i bevakningen. Detta utan att någon fakta egentligen presenterades. När det senare framgick att skytten hade högerextrema sympatier så framträder ett obehagligt samband.

Starka fördomar om de andra: invandrare och då framförallt muslimer, spelade in i vansinnesdådet. Liknande fördomar återfinnes i mediebevakningen av samma händelse.

Särskilt tydligt framträdde fördomarna under lördagens Nyhetsmorgon i TV4. Vid denna tidpunkt var gärningsmannens identitet känd, och hans kritik mot det mångkulturella samhället likaså. Programledaren poängterade då att förövarens bakgrund och utseende står i bjärt kontrast mot hur man tänker sig en terrorist: någon i slöja, från en grotta i mellanöstern. Terrorexpert Magnus Norell invände då  att det inte är ovanligt med högerextrema terrordåd, och att den idag stereotypa bilden av en terrorist är mycket ung.

Associationen terrorism; islam visar sig med tydlighet.

För den med extrema åsikter är det ofta en association mellan islam; fiende. En sammankoppling som sannolikt figurerade i skyttens syn på sin samtid. De som inte är vi, är våra fiender. Då blir inte valet av mål svårt att förstå: den som står med fienden, är också vår fiende.

När jag följde den tidiga mediebevakningen av vansinnesdåden så blir det tydligt för mig att en grogrund för denna typen av händelser står att finna i de associationer som media är med att skapa. Bilden av de andra: invandrare som något farligt, där den tydligaste bilden är den muslimer som terrorister. En bild som media kan skapa, därför att vi tillåter det. Sannolikt därför att den svarar mot våra föreställningar.

Så även om vi nu gärna vill fördöma mannens dåd som vansinniga, i ett försök att skapa distans till det inträffade, måste vi också förstå att vi varit med och skapat grunden för dådet. Precis som i fallet Lasermannen räcker det inte med endast en extremist, det måste finnas en kulturell grogrund för extrema åsikter. Och vi är dessvärre delaktiga i att skapa denna grogrund. Vare sig vi har hållit med, varit tysta eller inte ropat högt nog.

***

Uppdateras kontinuerligt med länkar.

Mindfulness hysteri

 

En bekant från Stockholm sade härom dagen att yoga var på väg ut, och mindfulness var det nya. Ytterligare en vän, också från Stockholm, bekräftade denna tes, och  menade att folk rör ner en släng mindfulness i sina redan överfyllda liv. Intressant, tyckte jag!

Jag har inga siffror på hur stort mindfulness är, och än viktigare: hur stort det är i relation till någon annan form av självhjälp. Jag ser positivt på utvecklingen. Allt som på vetenskaplig basis ökar vår medvetenhet om psykologi och hälsa tror jag är ett steg i rätt riktning. Mindfulness bidrar förhoppningsvis inte bara till mer accepterande människor, utan också till större acceptans för människan som sådan.

Samtidigt finns det något mycket paradoxalt i hur mindfulness blivit så stort, och här kommer min akademiska skepticism in. Mindfulness presenteras av många som en metod. ”Kom på drop in mindfulness”, för att låna reklam från en lokal utövare här i Halmstad. Kan man verkligen hoppa in och göra mindfulness, bara sådär?

Naturligtvis måste man börja någonstans, men jag är lätt bekymrad över att vissa sidor av mindfulness inte tycks få särskilt stort utrymme. Jag förstår att mer konkreta meditativa tillvägagångssätt är en viktig inkörsport. Samtidigt bekymrar jag mig för att den djupare meningen går förlorad.

Ellen J. Langer, forskare på mindfulness, har ett intressant perspektiv på mindfulness. Vad att vara mindfull innebär är motsatsen till mindless. Dvs. att vara öppen för den rena erfarenheten, fri från värdering. Och därefter att handla, baserat på denna öppenhet. Genast ter sig det sätt på vilket många adderar lite mindfulness som garnityr, problematiskt.  

I sin sommarserie om att stressa ner beskriver DN mindfulness såhär: ”Att vara ”mindful” är ett förhållningssätt som innebär att man är uppmärksam på det som sker i just det här ögonblicket, utan att bedöma det.” för att sedan beskriva hur en testperson, Susanne, utför en övning: ”En daglig rutin. Susanne väljer tandborstningen som ett tillfälle att öva medveten närvaro. Hon ska lägga märke till alla tankar och förnimmelser som dyker upp medan hon borstar tänderna.”

Tveklöst är övningen effektiv i sig, men hur kommer det sig att fokus, i Sverige, tycks vara på ”vad man ska göra”, snarare än ”hur man kan tänka” (eller snarare: icke-tänka). Är det typiskt svenskt att vilja ha konkreta metoder? Och finns det då inte en risk att vad som är ett livslångt förhållningssätt reduceras till en gimick? 

DN skriver om Susanne: ”I dag gör hon långa listor i huvudet över allt hon tycker att hon måste hinna med – trots att Susanne och maken Claes delar på all matlagning, städning och skjutsningar av barnen.”

Vad behöver Susanne: en metod som ger henne kraft att fortsätta livet i samma takt. En metod som ger orken tillbaks, så att hon kan fortsätta med sitt ambitiösa livsprojekt. Eller behöver hon få hjälp att omvärdera med vilken fart hon tycks ta sig fram genom livet?

I ett land där filosofi lätt betecknas som flum kanske man måste skala bort den Buddhistiska visdomen till förmån för ett lättpacketerat program av tekniker och tillvägagångssätt? För då behöver man inte ifrågasätta sig själv, ompröva, omvärdera, och slutligen förändra.

Kanske vill man bara, över en fika, kunna säga: ”Ja, jag är ju rätt stressad. Men jag kör lite mindfulness varje torsdag. Det är skönt.” Som för att rättfärdiga sitt obalanserade liv, och de livsval som lett fram till det.

Lägg ner hobbykurserna!

Svenskt Närlingslivs (SN) rapport ”Konsten att strula till ett liv” har lett till en omfattande debatt. SNs Stefan Fölster har både  i SVT och i Studio Ett (, 30/6-2011) konstaterat att det vore svårt att förklara för en butiksbiträde varför hennes skattepengar går till att bekosta hobbykurser, så som Harry-Potterkunskap.

Det är skönt att någon äntlig lyft hur Universitet och Högskolor förvaltar mina skattepengar. Jag har nämligen gjort lite efterforskning och kommit fram till att Fölster varit alltför snäll i sin kritik. En sökning på Google har lett mig till en skrämmande insikt: mina skattepengar går till en rad flumprojekt. Fölster har bara skrapat på ytan!

Jag börjar vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH). Varför ska vi lägga så mycket pengar på kurser som C-programmering? När jag växte upp var det något som man sysslar med hemma på pojkrummet. Jag känner faktiskt många som sysslar med det på fritiden, och det verkar funka fint.

Eller vad sägs om en kurs i ”Fukt i byggnader”? Efter avslutad kurs förväntas studenterna få kunskaper i ”hur fuktfrågor kan hanteras inom byggandet”. Nu kan jag absolut ingenting om byggnader, men behövs det en kurs för detta? På Kungliga Tekniska Högskolan till råga på allt. Jag menar, Fölster har ju en poäng när han räds att allmänbildning som ”bantning och äktenskap” ska bli Högskolekurser. Fuktskador har mig veterligen funnits så länge vi varit bofasta, så den kunskapen måste man kunna inhämta på fritiden. Eller varför inte göra kursen avgiftsbelagd för alla som inte har en villa?

För mig som skattebetalare blir det än märkligare att man tillåter en kombination av seriös satsning på idrott samtidigt som man läser till civilingenjör. Det är ju minst sagt upprörande att studenterna uppmuntras att lägga tid på något som för de flesta inte kommer leda till en seriös karriär. Fotboll, simning, squash m.m. är trots allt något vi andra gör på fritiden.

Eller vad sägs om 3 poäng i ”Förberedande kurs i programmering och datalogiskt tänkande”. Datalogiskt tänkande? Jag säger inte mer.

Som ni ser har Fölster rätt. Flum- och hobbykurser finns i överflöd. Något måste göras, och det nu. Det är dags att ifrågasätta kursutbudet på Universitet och Högskolor, och vilka är väl bättre för detta jobb än Svenskt Näringsliv. Med stor expertis bakom sig kan SN utreda vilka kurser som handlar om hobby, och vilka som verkligen är seriösa. Allt för att vi skattebetalare ska känna att våra pengar förvaltas på ett säkert sätt!

 ***

Eller?

Kritiska analyser av skolgården

Idag trillade tre nummer av Kritisk utbildningstidskrift ned i brevlådan. Temat är skolgården, och analysen bitvis kritisk. Det är beklagligt att en tidning som Krut tvingas lägga ner.