Mindfulness hysteri

 

En bekant från Stockholm sade härom dagen att yoga var på väg ut, och mindfulness var det nya. Ytterligare en vän, också från Stockholm, bekräftade denna tes, och  menade att folk rör ner en släng mindfulness i sina redan överfyllda liv. Intressant, tyckte jag!

Jag har inga siffror på hur stort mindfulness är, och än viktigare: hur stort det är i relation till någon annan form av självhjälp. Jag ser positivt på utvecklingen. Allt som på vetenskaplig basis ökar vår medvetenhet om psykologi och hälsa tror jag är ett steg i rätt riktning. Mindfulness bidrar förhoppningsvis inte bara till mer accepterande människor, utan också till större acceptans för människan som sådan.

Samtidigt finns det något mycket paradoxalt i hur mindfulness blivit så stort, och här kommer min akademiska skepticism in. Mindfulness presenteras av många som en metod. “Kom på drop in mindfulness”, för att låna reklam från en lokal utövare här i Halmstad. Kan man verkligen hoppa in och göra mindfulness, bara sådär?

Naturligtvis måste man börja någonstans, men jag är lätt bekymrad över att vissa sidor av mindfulness inte tycks få särskilt stort utrymme. Jag förstår att mer konkreta meditativa tillvägagångssätt är en viktig inkörsport. Samtidigt bekymrar jag mig för att den djupare meningen går förlorad.

Ellen J. Langer, forskare på mindfulness, har ett intressant perspektiv på mindfulness. Vad att vara mindfull innebär är motsatsen till mindless. Dvs. att vara öppen för den rena erfarenheten, fri från värdering. Och därefter att handla, baserat på denna öppenhet. Genast ter sig det sätt på vilket många adderar lite mindfulness som garnityr, problematiskt.  

I sin sommarserie om att stressa ner beskriver DN mindfulness såhär: “Att vara ”mindful” är ett förhållningssätt som innebär att man är uppmärksam på det som sker i just det här ögonblicket, utan att bedöma det.” för att sedan beskriva hur en testperson, Susanne, utför en övning: “En daglig rutin. Susanne väljer tandborstningen som ett tillfälle att öva medveten närvaro. Hon ska lägga märke till alla tankar och förnimmelser som dyker upp medan hon borstar tänderna.”

Tveklöst är övningen effektiv i sig, men hur kommer det sig att fokus, i Sverige, tycks vara på “vad man ska göra”, snarare än “hur man kan tänka” (eller snarare: icke-tänka). Är det typiskt svenskt att vilja ha konkreta metoder? Och finns det då inte en risk att vad som är ett livslångt förhållningssätt reduceras till en gimick? 

DN skriver om Susanne: “I dag gör hon långa listor i huvudet över allt hon tycker att hon måste hinna med – trots att Susanne och maken Claes delar på all matlagning, städning och skjutsningar av barnen.”

Vad behöver Susanne: en metod som ger henne kraft att fortsätta livet i samma takt. En metod som ger orken tillbaks, så att hon kan fortsätta med sitt ambitiösa livsprojekt. Eller behöver hon få hjälp att omvärdera med vilken fart hon tycks ta sig fram genom livet?

I ett land där filosofi lätt betecknas som flum kanske man måste skala bort den Buddhistiska visdomen till förmån för ett lättpacketerat program av tekniker och tillvägagångssätt? För då behöver man inte ifrågasätta sig själv, ompröva, omvärdera, och slutligen förändra.

Kanske vill man bara, över en fika, kunna säga: ”Ja, jag är ju rätt stressad. Men jag kör lite mindfulness varje torsdag. Det är skönt.” Som för att rättfärdiga sitt obalanserade liv, och de livsval som lett fram till det.