Att mötas.

Vi behöver alla någon att prata med. Självklara ord kan tyckas, men i en tid när allt ska gå så fort kanske dem är värda att upprepa. Ofta. Jag har haft den stora lyckan att få arbeta med mänskliga möten. I rollen som terapeut och lärare träffar jag människor i en rad sammanhang, och dessa möten är mycket viktiga för mig.

Jag tänker på den skoldebatt som idag rasar. Var finns utrymmet för det mellanmänskliga, och varför värdesätts det inte?  Läraryrket har historiskt varit ett ensamarbete, och med dagens skolutveckling i åtanke ser det inte ut att bli bättre. Fokus på effektivisering tenderar som de flesta vet att äta upp det mänskliga i verksamheten (bokstavligen: det är ofta sänkta personalkostnader som är själva effektiviseringen).

Jag tänker på hur nästan allt jag har skolan att tacka för har varit beroende av ett genuint möte mellan mig och en lärare, och tiden att nyttja den relation som skapats för att jag skulle kunna utvecklats. Jag har fått mycket tid. Kanske har jag varit priviligierad. Alla har inte sådan tur.

Även om sambandet lärartäthet och elevresultat inte tycks självklar, sett till den forskning som finns på området, så väljer jag att sätta min tilltro till simpel logik. Fler lärare, och omständigheter som gynnar relationsbyggande, innebär med självklarhet större möjligheter att hinna med varje enskild elev.

Det innebär inte att resurser ska kastas på skolan kravlöst. Det innebär inte att tre lärare i varje klass är en patentlösning. Men att som lärare ha 30 elever och förväntas se till varje barns individuella kunskapsprocess är inte rimligt.

Vi behöver alla någon att prata med – alla har inte någon att prata med.

Något är ruskigt fel.

Idag blev jag frustrerad. Har följt ”hår under armarna” debatten som pågått nu på internet under några dagar. Hanna Fridén skrev ett fantastiskt blogginlägg om det och som finns här.

När jag tidigare idag fick en inbjudan till en grupp på facebook vid namnet ”Ta håret tillbaka!” så kunde jag inte låta bli att läsa i kommentarstråden. Vad sägs där, och av vem?

Föga förvånande var sidan fylld med ”internethat”. Mestadels från killar. Hån, ilska, och frustration präglade deras inlägg. Nästan som om de var personligt kränkta av någon annans hår.

Den mest fantatstiska kommentaren, vilken fick mig att skriva detta, var följande: ”Att feministerna blir så upprörda över en sådan skitsak som detta säger väl något om hur lite det finns att verkligen klaga över i Sverige.”

Hade jag velat svara den unge mannen i samma stil hade jag väl sagt ungefär: Nej dummer, blev du tappad som liten?

Men nu är jag en trevlig person, så det gör jag inte. Istället ska jag förklara.

Du förstår unge man, vi kan inte bedöma hur illa något är om vi endast betraktar de stora, synliga, strukturerna. 50/50 män – kvinnor i styrelse skulle vara ett tydligt tecken på att det går åt rätt håll. Samtidigt skulle det generella spela liten roll, så länge det finns små individuella fall som fortsätter visa på en så omfattande brist på respekt för kvinnors rätt att välja.

Om teorin är att Sverige är jämställt, varför får då en bild på en kvinnlig armhålla män (och kvinnor) att reagera?

Varför får en bild menat som ett hån 1700 likes på facebook?

Motsättning eller möjlighet? – Om vetenskapsteoretiska paradigm

För en tid sedan åt jag middag med en god vän. Han är konstnär, och samtalet handlade om olika epoker inom konsten. Vi kom in på aktuella strömningar och jag berättade lite kort om hur jag betraktade diskussionen om olika vetenskapliga perspektiv inom den akademiska världen idag.

Jag började med att exemplifiera två sidor av myntet: nyligen träffade jag en kollega som fått sin forskning sågad över en arbetslunch. På sedvanligt akademiskt vis hade kritiken varit väl dold, och framförd med ”positivistisk retorik”. Hans forskning, som handlade om människors beteende, var inte vetenskap. Detta trots att beteendevetenskaperna sedan länge anammat många positivistiska ideal.

Ungefär vid samma hamnade jag i en pedagogisk diskussion med en arbetskamrat. Jag menade att man inte bör förespråka vissa inlärningsinriktade teorier/metoder ensidigt, om man inte samtidigt har gott empiriskt stöd för påstendet att metod A är bättre än B.

Kollegan svarade med att pedagogiska metoder inte låter sig mätas experimentellt. Man måste studera det kvalitativt, för att förstå vilket lärande som skett, och på så vis är det svårt att göra jämförelser.

Striden

Dessa båda fall är intressanta därför att båda handlar om samma sak. I den akademiska värld där jag verkar ser jag en ökad vilja för samförstånd över de vetenskapsteoretiska staketen. Jag ser dessvärre också mycket perspektiv-fundamentalism.

Den vetenskapsteoretiska fundamentalismen som återfinnes i vardaliga diskussioner på mitt arbete är intressant. Dels därför att det finns något närmst religiöst över det, och dels för att den nästan alltid utgår från den felaktiga uppfattningen att nomotetisk och ideografisk vetenskaper skulle vara inkompatibla. Det saknas en förståelse av att det är två sidor av samma mynt: för att förstå (särskilt sociala fenomen) måste vi betrakta det ur båda perspektiven.

Jag såg dr. David W. Martin (North Carolina State University) föreläsa om psykologisk vetenskapsteori, och han var mycket tydlig med att psykologin aldrig hade kunnat bli så stark om den inte både arbetade induktivt och deduktivt. Han beskrev att för att storskaliga studier ska vara tillförlitliga måste man i princip ha studerat enskilda fall först, för att veta vad man senare ska undersöka mer generellt.

Floden

Om du känner dig vilsen i terminologin har jag en liten berättelse som förtydligar skillnaderna. Tänk dig att du bor vid en flod, och du är intresserad av att studera vattnet i denna flod. Du kan ingenting om vare sig vatten, flod, eller hur du ska gå till väga. Du beslutar dig för att ta en hink och fylla hinken med vatten, så att du därefter kan studera det. Du fyller hinken varje dag i en vecka. Därefter studerar du vattnet.

Exemplet visar på hur man kan närma sig forskning från ett nomotetiskt håll. Genom att samla vatten, får vi ett urval som representerar vattnet, och som kan studeras. För att kunna förklara något utifrån vattnet. Ett mer ideografiskt sätt att betrakta studiet av floden hade varit ungefär såhär: eftersom floden är i ständig rörelse är det svårt att verkligen studera floden, och det du gör när du samlar vatten i hinkar är egentligen bara att studera vattnet i hinkarna, inte floden. Istället hade ”idiografen” antagligen satt sig vid floden och studerat dess skiftningar och rörelser, och försökt förstå floden.

Konklusion

Perspektiven är inte varandras motsats. Det kan faktiskt vara så att det räcker att studera vattnet i hinken, snarare än floden i sig självt. Men det motsatta kan också vara sant. För att exempelvis kunna få kunskap om sorg räcker det inte att kunna förklara olika aspekter av sorg (exempelvis hur en akut stressreaktion påverkar organismen), man måste i förstå fenomenet sorg (exempelvis sorgens existentiella sida). Båda sätten att ”göra det på” äger så att säga sitt existensberättigande i sökandet efter vetskap.

Om datorspelsberoende

Idag har en text av mig publicerats på Kraid.se. Läs det här.

Artikeln är ett försök att ge läsare kunskap om hur man kan förstå spelberoende. Jag tar avstamp i kriterier för beroende, och försöker att tillföra fler perspektiv på vad som annars lätt blir en medial förenkling av datorspelsberoende. Läs gärna!