Vems sanning om ansvar?

Reflektion. Detta är ett svar på Pål Jansson: En obekväm sanning som publicerats på sidan Skola och Samhälle. Läs gärna Janssons artikel först, då detta inlägg står i direkt relation till det han skriver. 

Pål Jansson skriver:

”Vem är det som skall plugga du eller din lärare? Vem kan tänka och formulera dina tankar till ord? Vem kan pröva vägar mot framgång och insikt, du eller din lärare? Har mamma huvudansvaret för dina hypoteser och funderingar eller är du beredd att använda dina egna möjligheter, ditt eget tänkande?”

Jag börjar tänka kring hur vi som lärare tillåter våra elever att ta ansvar, och redan där blir jag orolig. Tillåter. Ska inte eleverna ta ansvar, vare sig vi tillåter det eller ej. Borde inte det vara det givna?

Nej, blir svaret. Eleverna är inte fria, och därmed måste de tillåtas ta ansvar av någon som besitter makten. Men måste man inte vara fri för att ta ansvar? Undrar jag stilla.

Jag tänker på en väninna som berättade att hela hennes skolperiod höll hennes lärare tillbaks henne på olika sätt. Hon mötte motstånd så fort hon ville röra sig utanför den givna ramen. Var fanns hennes frihet? Och om den friheten nu inte fanns, var fanns då hennes ansvar. Var det kanske ansvaret att göra det som fröken sade. Idag är väninnan högutbildad och har ett mycket krävande arbete. Hon har lyckats bra, trots att hon utpekades som ”besvärlig” under skoltiden.

Jansson skriver:

”Det är inte alltid någon annans fel att du misslyckas. Oftast behöver du ta i mer, försöka igen och ta ansvar för alla de möjligheter din kropp och hjärna erbjuder.”

Vad händer när man som elev inte tillåts att ta ansvar? När man försöker skapa sig möjligheten att välja, men gång på gång slås ned. Hur ska man ta i mer, då?

Att ta ansvar för ”alla de möjligheter din kropp och hjärna erbjuder” innebär ofta ett behov av att gå en egen väg. Det kan beskrivas med teori hämtad från self-determination theory: att uppleva att man själv är orsaken till sitt eget beteende, inte att någon annan är det. 

När man försöker göra just detta, att agera utifrån sig själv (vilket väl är den enda positionen man kan ta ansvar för?) så hålls man oftast tillbaks. Hur ska man ta i mer då?

Lärare och elever är i praktiken inte jämbördiga (knappt i teorin heller). Trots ett debattklimat där lärares kapitulation inför elevernas starka vilja lyfts fram som ett faktum så förhåller det sig inte så i våra skolor. Det är inte anarki som råder, och eleverna har inte makten.

Skolan som institution och organisation utövar makt. Lärarna utövar makt. Inte så som staten utövar makt över oss medborgare, utan på ett mycket mer direkt sätt: var där, på den platsen, på den tiden, och gör detta. Varje månad. Var vecka. Varje dag.

Det är olagligt att inte gå i skolan, fram till gymnasiet. Det är inte olagligt att inte jobba, bara jobbigt.

Och när nu en elev försöker att ta ansvar, försöker agera utifrån sig självt, vad händer då? Mycket likt en kund med kunskap i det kapitalistiska systemet blir man till ett problem. En elev med kunskap om hur skolan funkar är ett besvär. Normala uttryck av rätten till eget bestämmande diagnostiseras som bristande ansvar. ”Varför kan han inte bara göra som han ska.”

Ur Janssons artikel:

”Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att få eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta.”

Och vad är det många elev vill få eller kräver? Kan det vara rätten att själva definiera vad som ska vara viktigt, åtminstone i några enstaka fall. Kanske kräver man att faktiskt bli bemött som människa, och inte som ett objekt.

Det är lätt att avfärda mina resonemang som romantiserande av eleven som fritt subjekt.

Jag är medveten om att inte alla bråkiga elever har de renaste av intentioner. Så låt oss då stanna hos just eleven som bråkar, men som inte tycks ha något högre syfte med det. Mycket likt den som är patologiskt våldsam finns här en historia av förtryck, av maktmissbruk, och av vanmakt.

Är det inte samma mekanismer som skapar frustrationen hos den välartade rebellen och bråkstaken?

 Jag tror det.

Uttrycken skiftar, men orsakerna är lika.

Bristen på ansvar är sekundär till bristen på frihet. För utan frihet, inget ansvar. När vi talar om elever som inte tar ansvar, talar vi då utifrån att vi vill ge dem frihet, eller vill vi att de ska ställa sig rakt i ledet? Det ena står faktiskt i motsatsförhållande till det andra. Om ansvar är att ”göra det man ska”, så blir det aldrig ett verkligt ansvar. Det verkliga ansvarstagandet handlar om att utifrån friheten att välja, faktiskt göra val och leva med konsekvenserna.

Men barn är inte fria. Elever kan inte hantera friheten, heter det. Därmed kan dem inte heller ta ansvar.

Läser: Tomas Böhm

Tomas Böhms bok Kärlek, gränser och andra möjligheter kom nyligen ut. Boken bygger på Tomas erfarenheten som rådgivare för M-Magasin, och är uppbyggd kring läsares insändare samt hans svar. När jag började läsa boken fick jag idéen att skriva små reflektioner utifrån bokens kapitel, i syfte att ge ett annat perspektiv på de problem och svar som presenteras. Här följer ett första försök till en nyansering av bokens innehåll.

I denna text kommer jag fokusera på ett intressant fenomen: det psykoanalytiska begreppet projektion.

När jag tidigare undervisade gymnasister i psykologi var det många som fastnade för begreppet, och använda det synonymt med att ”skylla ifrån sig”. Jag försökte då förklara att om man ska använda projektion för att förklara ett beteende, vilket jag är högst tveksam till, så bör man inte göra det utan förståelse för psykoanalytisk teoribildning. Annars riskerar man naturligtvis att använda det felaktigt.

Wikipedia skriver: ”Projektion, en term som används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill inse eller kännas vid sina egna ”svagheter” för att försvara självbilden kan tillskriva dessa egenskaper på andra personer istället.”

Det är således inte detsamma som att enbart skylla ifrån sig. ”Det är du som har problem, inte jag”. Det är snarare en fråga om att tillskriva andra egenskaper, egenskaper som man själv har, och som därtill inte stämmer överens med ens självbild. Egenskaperna är på så vis oönskade, och för att hantera dem projicerar man egenskaperna på andra i sin omgivning.

Rent logiskt kan vi således inte sluta oss till att ett beteende är en projektion om vi inte kan säga att det faktiskt är en egenskap personen själv har, men önskar att han inte hade. Alternativt lider av att ha, fastän han är omedveten om det. Hans undermedvetna kommer så att säga och knackar på dörren, följt av en kraftig projektion för att skydda jaget.

Detta leder oss till en tämligen självklar slutsats: När någon skyller ifrån sig, alternativt identifierar en dålig egenskap hos någon annan, innebär det inte att personen projicerar.

Därför är det intressant att i Tomas bok läsa om projektion: ”Detta par har försatt sig i en ond cirkel, där hennes uppgivenhet ökar hans misstankar. Hans egen benägenhet att skylla på – projicera – sina egna problem på henne, gör honom blind för att det är han – inte hon – som måste göra förändringar.” (s. 41).

Tomas menar att mannen, som beskrivits av frun, skyller ifrån sig och lägger över egna problem på henne. Detta gör i sin tur honom blind för att han behöver göra en förändring. Vad som framstår som oklart är hur Tomas vet att mannens beteende är ett tecken på en projektion.

Om vi utgår från att det kvinnan säger stämmer, så vet vi att mannen skyller ifrån sig. Det kan förklaras på en rad andra sätt, det enklaste kanske är att betrakta det som ett inlärt beteende som har haft en gynnsam funktion för individen (s.k. positiv alt. negativ förstärkning). Det är sannolikt mer smärtsamt på kort sikt, i form av yttre konsekvenser, att ta på sig skulden för något än att skylla ifrån sig. Även om det på längre sikt kan vara konstruktivt för relationen att ta ansvar.  

Ett mer kognitivt sätt att betrakta det på vore att peka på hur det inte bara är inlärt i behavioristiska termer, utan har en mental funktion för att minska kognitiv dissonans. Om vi anser att vi har rätt, är det mindre smärtsamt att skylla ifrån sig än att erkänna att den andre kan ha en poäng och därmed erkänna en möjlig brist (inre konsekvens).

Ett spännande tankeexperiment (och lite av en parantes i sammanhanget) är att det skulle kunna vara kvinnan som projicerar sina egna mindre önskvärda egenskaper på mannen. Hela brevet kan, utifrån Tomas projektionshypotes, förklaras som orsakad av kvinnans omedvetna försök att skydda sitt jag. Ett försvar som manifesterar sig i ett brev som går ut på att lägga skulden på någon annan. När kvinnan sedan bekräftas i sin uppfattning att ”mannen har dåliga egenskaper” stärks istället hennes egen bild av att hon gör rätt, och den inre konflikten lägger sig.

Nu kanske någon invänder att det inte spelar så stor roll vad vi kallar det, bara vi förstår vad Tomas menar. Problemet är att han genom att kalla det för projektion menar att det är ett tecken på en inre strid mellan omedvetna och medvetna delar av mannens jag. Det sätter fallet i förbindelse med en omfattande teoribildning, som menar att även om inlärda beteenden och kognitiva processer är viktiga så är de bara symtom på något djupare, inte orsaker i sig självt.

Vi landar således med två problem: 1) Vi kan inte veta om det är en projektion (och vi vet inte ens vem som projicerar vad), eftersom vi dels inte har tillräcklig information för att komma till den slutsatsen, och dels för att vi  har, utifrån beskrivningen av fallet, andra mer sannolika förklaringsmodeller. 2) Genom att Tomas sätter fallet i förbindelse med den större teorin förlorar begreppet inte bara tyngd, den övergripande teorin gör det.

Vetenskapsteoretiskt är det tämligen självklart att om det finns andra förklaringar, som inte bara lyckas förklara beteendet lika väl men också på ett mindre tillkrånglat sätt, så är det en teori med större trovärdighet.

Om teorin därtill kan falsifieras (hur motbevisar vi egentligen påståendet att mannen omedvetet bär på egenskaper han inte vill erkänna hos sig själv?) så innebär det ytterligare tyngd (vi kan exempelvis påvisa att mannens beteende är positivt förstärkt, genom att beteendet faktiskt belönas när han får som han vill).

Därför innebär Tomas resonemang inte bara att han är fel ute: han visar på precis hur lite förklaringsvärde begreppet egentligen har – eftersom det egentligen bara förklarar inlärda och kognitiva processer, fast med ett psykoanalytiskt språk och teoretisk överbyggnad.

Mitt resonemang kan jämföras med förändringen av synen på depression: Freud menade att deprimerade hade ett behov av att straffa sig själv (”the need to suffer hypotheses”), och deras negativa världsbild var ett symtom på detta. Men Beck senare visade senare att deras negativa uppfattningar om sig själva var den egentliga orsaken till eventuella självbestraffande beteenden, och inte enbart ett symtom.

Vi antar när vi hör projektion att det svarar mot något ”djupt liggande” dunkelt psykologiskt fenomen, men i själva verket beskriver begreppet (precis som Tomas visar) bara summan av inlärda beteenden och kognitiva processer, vilka båda formats under lång tid. 

Slutsaterna behöver, som Tomas visar i sin bok, inte bli fel – men eventuell framgång kan inte attribueras till teorin. Inte heller stärker den teorins sanningsanspråk. Tvärt om visar det att teorin är ett luftslott, där vardagliga företeelser kläs i fina ord och tillskrivs en innebörd som dem inte har.

Vad håller du för heligt?

Måste vi hålla något för heligt? Giddens skriver i boken En skenande värld tänkvärt:

Kan vi leva i en värld där ingenting längre är heligt? Sammanfattningsvis skulle jag nog vilja påstå att vi inte kan det. Världens kosmopolitiker, till vilka jag räknar mig själv, måste inse att tolerans och dialog själva måste styras av ett slags universella värden. Alla behöver vi moraliska förpliktelser som går utöver vardagslivets små bekymmer och trätoämnen. Vi måste vara beredda att aktivt försvara dessa värden överallt där de är dåligt utvecklade eller hotade. En kosmopolitisk moral måste i sig själv drivas av lidelse. Ingen av oss skulle ha något att leva för, om vi inte också hade något som var värt att dö för.

Det är inte svårt att tänka sig vems värden Giddens tycker att vi ska försvara, och var någonstanns de är ”dåligt utvecklade eller hotade”. Samtidigt kan jag se Giddens poäng: jag delar uppfattningen att vi måste hålla något för heligt. Vad detta heliga nu än är. 

I mitt eget sökande låter jag mig ledsagas av Solomon & Higgins ord: 

As philosophers, we cannot help being excited by the bewildering variety of ideas, the dynamism of ongoing confrontations. But at the same time, we are disturbed by the fact that the old ideal of philosophy, as a search for wisdom rather than a peculiar professional skill or merely a clever game, has gotten lost. Philosophy has always been representative of what is most human about us. Perhaps what we need is not more sophistication but more openness. We need to be not more clever but, rather, better listeners. What philosophy is, after all, is a thoughtful openness to the world, a passion for wisdom.

Litteratur

Anthony Giddens (1999) En skenande värld. Kristianstad: SNS Förlag.

Kathleen M. Higgin, Robert C. Solomon (1997) A Passion for Wisdom. New York: Oxford University Press