Artikeln är ett försök att ge läsare kunskap om hur man kan förstå spelberoende. Jag tar avstamp i kriterier för beroende, och försöker att tillföra fler perspektiv på vad som annars lätt blir en medial förenkling av datorspelsberoende. Läs gärna!

http://www.youtube.com/watch?v=u6XAPnuFjJc

Se gärna Changing Paradigms med Sir Robinson.

Reflektion. Detta är ett svar på Pål Jansson: En obekväm sanning som publicerats på sidan Skola och Samhälle. Läs gärna Janssons artikel först, då detta inlägg står i direkt relation till det han skriver. 

Pål Jansson skriver:

”Vem är det som skall plugga du eller din lärare? Vem kan tänka och formulera dina tankar till ord? Vem kan pröva vägar mot framgång och insikt, du eller din lärare? Har mamma huvudansvaret för dina hypoteser och funderingar eller är du beredd att använda dina egna möjligheter, ditt eget tänkande?”

Jag börjar tänka kring hur vi som lärare tillåter våra elever att ta ansvar, och redan där blir jag orolig. Tillåter. Ska inte eleverna ta ansvar, vare sig vi tillåter det eller ej. Borde inte det vara det givna?

Nej, blir svaret. Eleverna är inte fria, och därmed måste de tillåtas ta ansvar av någon som besitter makten. Men måste man inte vara fri för att ta ansvar? Undrar jag stilla.

Jag tänker på en väninna som berättade att hela hennes skolperiod höll hennes lärare tillbaks henne på olika sätt. Hon mötte motstånd så fort hon ville röra sig utanför den givna ramen. Var fanns hennes frihet? Och om den friheten nu inte fanns, var fanns då hennes ansvar. Var det kanske ansvaret att göra det som fröken sade. Idag är väninnan högutbildad och har ett mycket krävande arbete. Hon har lyckats bra, trots att hon utpekades som ”besvärlig” under skoltiden.

Jansson skriver:

”Det är inte alltid någon annans fel att du misslyckas. Oftast behöver du ta i mer, försöka igen och ta ansvar för alla de möjligheter din kropp och hjärna erbjuder.”

Vad händer när man som elev inte tillåts att ta ansvar? När man försöker skapa sig möjligheten att välja, men gång på gång slås ned. Hur ska man ta i mer, då?

Att ta ansvar för ”alla de möjligheter din kropp och hjärna erbjuder” innebär ofta ett behov av att gå en egen väg. Det kan beskrivas med teori hämtad från self-determination theory: att uppleva att man själv är orsaken till sitt eget beteende, inte att någon annan är det. 

När man försöker göra just detta, att agera utifrån sig själv (vilket väl är den enda positionen man kan ta ansvar för?) så hålls man oftast tillbaks. Hur ska man ta i mer då?

Lärare och elever är i praktiken inte jämbördiga (knappt i teorin heller). Trots ett debattklimat där lärares kapitulation inför elevernas starka vilja lyfts fram som ett faktum så förhåller det sig inte så i våra skolor. Det är inte anarki som råder, och eleverna har inte makten.

Skolan som institution och organisation utövar makt. Lärarna utövar makt. Inte så som staten utövar makt över oss medborgare, utan på ett mycket mer direkt sätt: var där, på den platsen, på den tiden, och gör detta. Varje månad. Var vecka. Varje dag.

Det är olagligt att inte gå i skolan, fram till gymnasiet. Det är inte olagligt att inte jobba, bara jobbigt.

Och när nu en elev försöker att ta ansvar, försöker agera utifrån sig självt, vad händer då? Mycket likt en kund med kunskap i det kapitalistiska systemet blir man till ett problem. En elev med kunskap om hur skolan funkar är ett besvär. Normala uttryck av rätten till eget bestämmande diagnostiseras som bristande ansvar. ”Varför kan han inte bara göra som han ska.”

Ur Janssons artikel:

”Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att få eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta.”

Och vad är det många elev vill få eller kräver? Kan det vara rätten att själva definiera vad som ska vara viktigt, åtminstone i några enstaka fall. Kanske kräver man att faktiskt bli bemött som människa, och inte som ett objekt.

Det är lätt att avfärda mina resonemang som romantiserande av eleven som fritt subjekt.

Jag är medveten om att inte alla bråkiga elever har de renaste av intentioner. Så låt oss då stanna hos just eleven som bråkar, men som inte tycks ha något högre syfte med det. Mycket likt den som är patologiskt våldsam finns här en historia av förtryck, av maktmissbruk, och av vanmakt.

Är det inte samma mekanismer som skapar frustrationen hos den välartade rebellen och bråkstaken?

 Jag tror det.

Uttrycken skiftar, men orsakerna är lika.

Bristen på ansvar är sekundär till bristen på frihet. För utan frihet, inget ansvar. När vi talar om elever som inte tar ansvar, talar vi då utifrån att vi vill ge dem frihet, eller vill vi att de ska ställa sig rakt i ledet? Det ena står faktiskt i motsatsförhållande till det andra. Om ansvar är att ”göra det man ska”, så blir det aldrig ett verkligt ansvar. Det verkliga ansvarstagandet handlar om att utifrån friheten att välja, faktiskt göra val och leva med konsekvenserna.

Men barn är inte fria. Elever kan inte hantera friheten, heter det. Därmed kan dem inte heller ta ansvar.

Reflektion. Inom primärvården handskas vi med människor med en rad problem. Gemensamt för de flesta som söker vård hos oss är att dem söker en biologisk förklaring på en rad symtom. I många fall finns det en sådan förklaring, och ibland medicin som löser problemet.

Jag har börjat reflektera allt mer över hur denna biologiska förklaringsmodell påverkar problemens förekomst. Låt oss ta ett enkelt exempel som huvudvärk. Huvudvärk är oftast en signal att något är fel. Kanske har man ätit dåligt, sovit dåligt, eller arbetat för hårt. I något enstaka fall är det en tumör. Söker man vård för huvudvärk får man vanligen allmänna rekommendationer, exempelvis att vila, äta regelbundet, ta huvudvärkstabletter, osv. 

Patienten köper rekommendationerna eftersom de kan tolkas som svar på den biologiska undran som patienten bär på: ”Vad är det för [fysiskt] fel på mig?”

Om man å andra sidan hade valt att betrakta huvudvärken som ett i grunden psykosomatiskt (i meningen: en kombination av psykologiska och biologiska processer) problem hade man också mottagit rekommendationen på ett annat sätt.[1]

Frågan jag ställer mig själv är: vilka problem är inte i någon mening psykosomatiska? Och följaktligen: vilka problem skulle behandlas mer effektivt om man betraktade det som ett psykosomatiskt besvär?

Låt mig utveckla mitt resonemang. Psykosomatik förknippas ofta med något påtagligt fysiskt symtom vilket har en i grunden psykologisk orsak (tänk kraftiga skakningar). Detta sätt att betrakta psykosomatik får anses något förlegad. Dels därför att tanken att något har en enskild orsak är för enkelt, och dels för att psykologiska och biologiska processer snarare förstås som ett integrerat system än separata enheter. Exempelvis förklaras stressproblem genom en integration av biologi och psykologi, snarare än en kropp – själ dikotomi. [2]

Om vi applicerar en modern syn på psykosomatik på huvudvärken får vi en något annorlunda förklaringsmodell. Ett sätt är att betrakta huvudvärken utifrån ett system där tankar, känslor, handlingar, och fysiologiska processer samverkar. Detta kan sedan förstås inom ramen för olika situationer. [3]

Låt mig exemplifiera. Situation: Vaknar på morgonen med huvudvärk. Tankar ”Gud jag har huvudvärk igen, det måste vara något fysiskt fel på mig”, Känslor: Irritation, ilska, oro. Fysiologi: Anspänning. Handling: Tar huvudvärkstablett, ringer vårdcentralen och bokar tid.

Låt oss nu anta att personen i fråga får träffa en hjälpare [4] som betraktar flertalet problem som psykosomatiska, i den mening att hur vi tänker, känner, och gör påverkar hur vi mår fysiskt. En sådan hjälpare väljer kanske att utmana föreställningen att huvudvärken är ett biologiskt problem som ska botas, och försöker istället skapa grunden för en psykologisk undran hos patienten.

Läkaren får patienten att ställa sig frågor som: ”Varför har jag huvudvärk? Vad är det jag tänker, känner, och gör som är problematiskt för mig och som kan förklara varför jag har ont? Vad är det egentligen min kropp säger mig?”

Låt oss så bredda perspektivet, och fundera vidare. Vilka andra problem, vilka vi brukar kategorisera som biologiska, har egentligen med psykologi att göra. Här kommer några exempel: Magont kan vara orsakat eller påverkas av oro, ångest, matvanor, stress, m.m. Orkeslöshet påverkas av hur vi sover, äter, aktiverar oss. Muskelproblem behandlar vi genom förändringar av hur vi gör (våra vanor).

Frågan kan ställas mer skarpt: vilka problem kan vi inte påverka genom hur vi tänker, känner, gör, eller genom att förändra den situation i vilken problemet uppstår?  

Naturligtvis har detta synsätt begränsningar. Alla problem kan inte botas genom vad vi kan kalla beteendeförändringar. Samtidigt kan beteendeförändringar vara skillnaden mellan sjuk och frisk på så vis att patienten faktiskt börjar må bättre när den gör vissa ändringar i sina vanor.

Ett första steg kan vara att få patienter att reflektera över om deras problem är enbart biologiska, och väcka deras psykologiska undran.

Referenser:

[1] Jag är medveten om att ”psykosomatik” är ett historiskt sett belastat begrepp, samtidigt har jag inget bättre ord för det. Jag välkomnar förslag.

[2] http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=172&psykosomatisk

[3] Det sätt jag väljer att analysera ett problem på är hämtad från den kognitiva-beteendeterapin. Wikipedia har en bra artikel här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_beteendeterapi

[4] Hjälpare är ett samlingsnamn på vårdpersonal, lånat av Ulla Holm som är författare till bland annat Empati, och Det räcker inte att vara snäll.

Hela processen kan liknas vid ett hypotetiskt-deduktivt (efter)forskningsprojekt. Teorin är att Håkan Juholt är en ful fisk, och eftersom fula fiskar oftast är skyldiga så borde det vara så även i detta fallet. I studien har det funnits två hypoteser att bevisa: H1) Håkan Juholt har medvetet fuskat, och H2) Juholt har gjort sig skyldig till brott, både mot praxis och lag. Därefter har man sökt efter bevis.

Under mina samtal med vänner och kollegor så har det blivit smärtsamt tydligt att människor påverkas negativt av detta mediedrev. Annars kloka människor har snabbt kommit till slutsatsen att H1 och H2 stämmer, och därmed att teorin om Håkan Juholt har stort sanningsvärde. Samtidigt har det för den som följt rapporteringen var skrämmande uppenbart att de belägg som lagt fram saknat stabil grund.

1) Vad folk sagt eller inte sagt är inte tunga bevis. Att media kan vrida vad Håkans assistent sagt eller inte sagt för att passa sin teori, det känns inte främmande. När Juholt sedan med stor ödmjukhet och förståelse i TV4 säger att assistenten inte ska sparkas så får i alla fall jag en något annorlunda bild av deras relation än den som porträtterats av media. 2) Vilket för oss till det faktum att vad som sagts eller inte sagts säger mycket litet när informationen så tydligt varit otydligt. Det starkaste belägget för detta borde vara överåklagarens uttalande att det inte finns regelverk eller praxis.

Så H2 tycks inte stämma, men hur är det med H1? Skuld är ett svårt begrepp. För det första kan vi konstatera att om någon uppfattar att du gjort dig skyldig till något, då är det väldigt svårt för den som pekar ut din skuld att ändra sin uppfattning i ljus av nya bevis. För det andra: skuld brukar för det mesta implicera någon form av intention. En turist från Spanien som inte står i kö på rätt sätt kan knappast sägas ha en moralisk skuld. Däremot kan man vara skyldig till konsekvenser av sitt handlande. Om turisten blir arg på någon som faktiskt ber honom ställa sig i kö, och börjar skrika, ja då kan det finnas en skuldfråga. Så frågan blir om en politiker som följer de regler han tror är rätt kan vara skyldig.

Därmed börjar vi närma oss kärnan i detta problem: Håkan Juholt anses av många följt fel regler. Han borde vetat bättre, och förstått att det är orimligt av staten att bekosta hela hans boende. Hans handlande tycks ha upprört många eftersom de förväntat sig att han skulle sett det orimliga själv. Därmed bekräftas den övergripande teorin, trots att varken H1 eller H2 har bekräftats.

Om Juholt inte varit en ful fisk hade han förstått det orimliga i det regelverk han ansåg sig följa, och gjort rätt för sig.

Men. Gjorde han inte rätt för sig i en utsträckning som faktiskt motsvarar felet? När Aftonbladet påstod att han gjort fel, då insåg han själv att det var orimligt och betalade tillbaks pengarna. Så om Juholt är moraliskt skyldig därför att han själv borde sett felet, och när felet sedan pekas ut är villig att göra rätt för sig: hur är han då fortfarande skyldig till att vara den fula fisk han påstås vara? För om hans tidigare okunskap gjorde honom till en ful fisk borde hans upplysning gjort honom fri från detsamma. Det finns trots allt inga större konsekvenser av hans handlande, som han behöver sona för. Det har varit en rent ekonomisk fråga där det funnits två möjliga tolkningar av en icke-existerande regel.

Om det är något skuld implicerar så är det möjligheten att göra rätt för sig. Antingen är Håkan Juholt en ful fisk som gjort sig skyldig till något hemskt. Eller så har han följt praxis och de regler, och antagit att om någon på den administrativa sidan tycker att han gjort fel så kommer han få höra det. Att detta sedan ansetts ett orimligt förfarande har han försökt rätta till så gott det går, och det i sig talar för något djupt moraliskt hos Juholt: viljan att ändra uppfattning.

För mot bakgrund av det vi vet, hade Juholt nu varit en ful fisk hade han kunnat hävda att han har juridisk rätt till pengarna. Vilket han har. 

Det jag framförallt vänder mig emot är den mediala avintellektualisering av mindfulnessbegreppet och alltför stort fokus vid meditativa principer. Bilden till höger visar en mediterande man eller kvinna, som genom att självreglera sin uppmärksamhet ökar möjligheten för att närma sig erfarenheter på ett öppet sätt. Vad hade hänt med bilden om vi plockat bort den buddhistiska symboliken?

Jag vill problematisera sammanblandning av mindfulness som ett kognitivt fenomen, och meditation. Jag har två skäl till detta:

1) Sammanblandningen flyttar fokus från reflektion och medvetna val till praktiska lättillämpade övningar. 2) Om man läser litteratur där författarna låter sig inspireras av exempelvis Kabat-Zinn så framstår det som tydligt att den minsta byggstenen är principiell, inte vetenskaplig. Det bygger på en idé om vad som leder till sunt leverne, och praktik som vilar tungt på denna idé riskerar naturligtvis att leda andra att okritiskt delar den, snarare än att finna sin egen. Naturligtvis erkänner jag att livet till stor del bygger på att följa andras vägar, men det är viktigt att syna all form av konformitet. Även om den hjälper människor. 

För att få ett annat perspektiv på mindfulness läser jag Carson & Langer, och dem skriver: ”The cognitive state of mindfulness is distinct from the Buddhist tradition of mindfulness meditation, although post-meditative states may indeed be mindful in the cognitive sense”.

Carson & Langers menar att meditation inte är mindfulness i sig självt, men kan vara en möjlig väg till det. Det finns naturligtvis andra vägar, exempelvis att fundera över sin tillvaro eller försöka göra medvetna och aktiva val. Mindfulness handlar inte om meditation, det handlar om ett flexibelt sätt att betrakta sin tillvaro på. Detta är något som bland annat Bertil Törestad diskuterat på sin blogg.

Carson & Langer beskriver mindfulness såhär: ”The essence of mindfulness theory, then, is that a flexible and open ”mindset” in which one remains actively engaged in the process of drawing novel distinctions about the environment is more beneficial than a mindset in which one is judgmental and rigid, sacrificing flexibility for a sense of certainty.”

Mindfulness är alltså, enligt författarna, ett kognitivt tillstånd (öppenhet) och process (nytolkning). Det står i bjärt kontrast till de övningar i mindfulness som beskrivs i diverse månadsmagasin och dagstidningar. Dessa övningar handlar mer om att sänka sitt tempo, fokusera på nuet, och i många fall att aktivt försöka fokusera på ting, omgivning eller exempelvis andning. Reflektionen känns ofta bortglömd, eller trivialiserad genom ”tänk efter vad du verkligen vill”-uppmaningar. Ibland är det vad man vill som är problemet.

En övning som jag personligen hade velat se i media hade varit följande:

1. Tänk på ett livsval som någon i din närhet gjort, och som du anser är ett dåligt eller mindre bra livsval. Det kan vara en kamrat som valt att ägna sig åt sitt arbete före att umgås med dig. Det kan vara ett barn eller släkting som valt ”fel” karriärväg. Det kan vara en arbetskamrat som tycks leva osunt.
2. Försök nu betrakta detta livsval ur den andres perspektiv. Försök hitta skäl (känslomässiga såväl som tankemässiga, men också situationsbundna) som motiverar detta livsval. Försök att söka förstå hur valet kom till. Försök förstå varför det var ett viktigt val för den andre.
3. Försök nu att betrakta din egen åsikt i ljuset av detta nya perspektiv. Hur ser skillnaden mellan din tidigare åsikt om livsvalet, och möjliga förklaringar ut?
4. Försök släppa på åsikten, genom att erkänna den andres perspektiv som lika värdefullt som ditt.

Dessvärre är övningar som handlar om att ifrågasätta sina egna värderingar sällsynta. Antagligen därför att sådana övningar provocerar. Men när problemet är mental inflexbilitet så måste värderingar utmanas, för att alternativ ska kunna accepteras.

I denna text kommer jag fokusera på ett intressant fenomen: det psykoanalytiska begreppet projektion.

När jag tidigare undervisade gymnasister i psykologi var det många som fastnade för begreppet, och använda det synonymt med att ”skylla ifrån sig”. Jag försökte då förklara att om man ska använda projektion för att förklara ett beteende, vilket jag är högst tveksam till, så bör man inte göra det utan förståelse för psykoanalytisk teoribildning. Annars riskerar man naturligtvis att använda det felaktigt.

Wikipedia skriver: ”Projektion, en term som används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill inse eller kännas vid sina egna ”svagheter” för att försvara självbilden kan tillskriva dessa egenskaper på andra personer istället.”

Det är således inte detsamma som att enbart skylla ifrån sig. ”Det är du som har problem, inte jag”. Det är snarare en fråga om att tillskriva andra egenskaper, egenskaper som man själv har, och som därtill inte stämmer överens med ens självbild. Egenskaperna är på så vis oönskade, och för att hantera dem projicerar man egenskaperna på andra i sin omgivning.

Rent logiskt kan vi således inte sluta oss till att ett beteende är en projektion om vi inte kan säga att det faktiskt är en egenskap personen själv har, men önskar att han inte hade. Alternativt lider av att ha, fastän han är omedveten om det. Hans undermedvetna kommer så att säga och knackar på dörren, följt av en kraftig projektion för att skydda jaget.

Detta leder oss till en tämligen självklar slutsats: När någon skyller ifrån sig, alternativt identifierar en dålig egenskap hos någon annan, innebär det inte att personen projicerar.

Därför är det intressant att i Tomas bok läsa om projektion: ”Detta par har försatt sig i en ond cirkel, där hennes uppgivenhet ökar hans misstankar. Hans egen benägenhet att skylla på – projicera – sina egna problem på henne, gör honom blind för att det är han – inte hon – som måste göra förändringar.” (s. 41).

Tomas menar att mannen, som beskrivits av frun, skyller ifrån sig och lägger över egna problem på henne. Detta gör i sin tur honom blind för att han behöver göra en förändring. Vad som framstår som oklart är hur Tomas vet att mannens beteende är ett tecken på en projektion.

Om vi utgår från att det kvinnan säger stämmer, så vet vi att mannen skyller ifrån sig. Det kan förklaras på en rad andra sätt, det enklaste kanske är att betrakta det som ett inlärt beteende som har haft en gynnsam funktion för individen (s.k. positiv alt. negativ förstärkning). Det är sannolikt mer smärtsamt på kort sikt, i form av yttre konsekvenser, att ta på sig skulden för något än att skylla ifrån sig. Även om det på längre sikt kan vara konstruktivt för relationen att ta ansvar.  

Ett mer kognitivt sätt att betrakta det på vore att peka på hur det inte bara är inlärt i behavioristiska termer, utan har en mental funktion för att minska kognitiv dissonans. Om vi anser att vi har rätt, är det mindre smärtsamt att skylla ifrån sig än att erkänna att den andre kan ha en poäng och därmed erkänna en möjlig brist (inre konsekvens).

Ett spännande tankeexperiment (och lite av en parantes i sammanhanget) är att det skulle kunna vara kvinnan som projicerar sina egna mindre önskvärda egenskaper på mannen. Hela brevet kan, utifrån Tomas projektionshypotes, förklaras som orsakad av kvinnans omedvetna försök att skydda sitt jag. Ett försvar som manifesterar sig i ett brev som går ut på att lägga skulden på någon annan. När kvinnan sedan bekräftas i sin uppfattning att ”mannen har dåliga egenskaper” stärks istället hennes egen bild av att hon gör rätt, och den inre konflikten lägger sig.

Nu kanske någon invänder att det inte spelar så stor roll vad vi kallar det, bara vi förstår vad Tomas menar. Problemet är att han genom att kalla det för projektion menar att det är ett tecken på en inre strid mellan omedvetna och medvetna delar av mannens jag. Det sätter fallet i förbindelse med en omfattande teoribildning, som menar att även om inlärda beteenden och kognitiva processer är viktiga så är de bara symtom på något djupare, inte orsaker i sig självt.

Vi landar således med två problem: 1) Vi kan inte veta om det är en projektion (och vi vet inte ens vem som projicerar vad), eftersom vi dels inte har tillräcklig information för att komma till den slutsatsen, och dels för att vi  har, utifrån beskrivningen av fallet, andra mer sannolika förklaringsmodeller. 2) Genom att Tomas sätter fallet i förbindelse med den större teorin förlorar begreppet inte bara tyngd, den övergripande teorin gör det.

Vetenskapsteoretiskt är det tämligen självklart att om det finns andra förklaringar, som inte bara lyckas förklara beteendet lika väl men också på ett mindre tillkrånglat sätt, så är det en teori med större trovärdighet.

Om teorin därtill kan falsifieras (hur motbevisar vi egentligen påståendet att mannen omedvetet bär på egenskaper han inte vill erkänna hos sig själv?) så innebär det ytterligare tyngd (vi kan exempelvis påvisa att mannens beteende är positivt förstärkt, genom att beteendet faktiskt belönas när han får som han vill).

Därför innebär Tomas resonemang inte bara att han är fel ute: han visar på precis hur lite förklaringsvärde begreppet egentligen har – eftersom det egentligen bara förklarar inlärda och kognitiva processer, fast med ett psykoanalytiskt språk och teoretisk överbyggnad.

Mitt resonemang kan jämföras med förändringen av synen på depression: Freud menade att deprimerade hade ett behov av att straffa sig själv (”the need to suffer hypotheses”), och deras negativa världsbild var ett symtom på detta. Men Beck senare visade senare att deras negativa uppfattningar om sig själva var den egentliga orsaken till eventuella självbestraffande beteenden, och inte enbart ett symtom.

Vi antar när vi hör projektion att det svarar mot något ”djupt liggande” dunkelt psykologiskt fenomen, men i själva verket beskriver begreppet (precis som Tomas visar) bara summan av inlärda beteenden och kognitiva processer, vilka båda formats under lång tid. 

Slutsaterna behöver, som Tomas visar i sin bok, inte bli fel – men eventuell framgång kan inte attribueras till teorin. Inte heller stärker den teorins sanningsanspråk. Tvärt om visar det att teorin är ett luftslott, där vardagliga företeelser kläs i fina ord och tillskrivs en innebörd som dem inte har.

Utifrån en kombination av den egna kunskapen och patientens egen berättelse bildas så en uppfattning om problemets natur. Vi kan kalla det för en problemanalys. I och med klargörandet av problemets natur kan även ett tillvägagångssätt fastställas.

Inom den moderna människovården finns det, åtminstonne i diskursen kring den, ett fokus på symtom. En patient uppvisar en rad symtom, som sedan behandlas. Ibland är detta fullt tillräckligt, eftersom problemets natur och symtomen har en direkt relation.

Ett exempel kan vara passivitet som symtom på depression, och aktivitetsplanering som tillvägagångssätt. Passiviteten är en betydande del av depressionen, och därmed en betydande del av problemets natur. Vi kan vända på det, genom att ställa frågan: vad händer med depressionen om inaktiviteten inte adresseras?

Dessvärre gäller det inte alla symtom. Det är inte alla som verkligen säger något om problemets natur.

Låt oss anta att du får en patient vars problem består av sömnsvårigheter. Patientens önskan är att bli hjälpt med dessa, men samtidigt antyder han att det är något annat som bekymrar honom. Eftersom din tid är begränsad väljer du att behandla symtomen.

Ett fokus på symtom och symtomreducerande metoder innebär i detta fall att du inte gör en tillräcklig problemanalys. Därmed är också förståelsen för problemets natur begränsad.

Låt oss gå tillbaks till vårt exempel. Vi antar att hjälparen, du i detta fall, stannar vid sömnsvårigheter och erbjuder patienten såväl sömntabletter som avslappningsövningar. Både den ”andliga” och ”biologiska” sidan får, så att säga, sitt.

Under fyra samtal uppmuntras patienten att arbeta med dessa metoder, därefter får han försöka själv. Patienten återvänder en månad senare för kontroll. Sömnen har förbättrats, men patienten förefaller mycket nedstämd. Det visar sig att hans hemförhållande har förvärrats avsevärt sedan första träffen, och snart står det klart att patienten redan då hade svåra problem med äktenskapet.

När patienter ber om en ”quick fix” på ett omfattande problem, då är frågan om man alltid bör vara tillmötesgående. Utifrån ett kundorienterat perspektiv är det givna svaret att man ska göra det som efterfrågas. Sömnproblem ska botas med sömnpiller.

Men utifrån ett etiskt perspektiv då? Är det lika givet då?

Att behandla det patienten vill, eller anser sig behöva, alternativt att göra vad vårdorganisationen tycker är en rimlig insats, behöver inte alltid vara det etiskt riktiga.

Ibland kan det riktiga vara att avböja behandling eftersom symtomen inte nödvändigtvis är vad som behöver behandlas. En patient med bruten arm som vill operera låret skulle vi aldrig ta på allvar. Ibland borde vi behandla psykiska problem på liknande sätt, istället för att bagetalisera dem och erbjuda snabba lösningar.

Freud hade fel i mycket, men symtom är ofta toppen på ett isberg. Även om vi inte behöver ovetenskapliga förklaringar av psyket så behöver vi ett etiskt förhållningssätt som kräver av oss att verkligen hjälpa patienten med sina problem. Inte riskera att vidmakthålla dem genom snabba lösningar.

Ann skriver att vi inte kan tillåta oss att falla offer för rädslan. Hur  chockerade vi än är, påminner hon oss om, så finns det alltid något gott.

” Det tänker jag på när jag ser nyhetssändningar från Norge som beskriver räddningsarbetet på Utøya. En reporter berättar om värmen, omtanken och beredvilligheten att finnas där och hjälpa de ungdomar som har överlevt.”

En bekant skriver på Facebook att hans tankar går till alla som drabbades, men uppmanar samtidigt sina vänner att sluta hänvisa till ondska. Utan att veta om han lagt någon djupare betydelse i sitt uttalande kan jag inte låta bli att hålla med.

Hänvisningar till ondska är lika fruktlösa som att försöka förklara det inträffade med att mannen var galen. Sannolikt finns det i fallet Breivik en anti-social problematik (läs mer här!) men det förklarar mycket litet. Som Ann tidigare beskrivit i sin lilla bok om ondska så är hänvisandet till det onda en intellektuell genväg.

Norden beskrivs ofta som en kylig plats. Dess invånare är känslokalla i den mening att de inte visar sina känslor. Efter helgens händelse kan jag  inte låta bli att undra om det är ett tecken på stor styrka. Att man trots alla känslor, ilska över det inträffade; sorg för de som man förlorat; glädje över att leva, kan möta det på ett behärskat sätt. Från statsminister till insatser på marken.

Ann Heberlein sätter fingret på något mycket viktigt. Vi kan inte låta våra känslor styra oss, särskilt inte tider av kaos. Behärskningen ledde till snabba insatser och ett sansad hantering från Norska regeringen. Avsaknaden av behärskning, framförallt i TV och radio, ledde under fredagen till mycket förhastade slutsatser om vem och varför som gjort detta illdåd.

Så även om våra känslor har en viktig funktion – exempelvis  mod för att våga göra det som man upplever som rätt – så får vi inte falla offer för dem. När händelser spelar på våra rädslor bör vi vara aktsamma så att vi inte handlar alltför kvickt. För något väl är gjort, är det svårt att ta det tillbaks.