Bo Nurmi

Brev till David Eberhard

In Reflektion on december 21, 2015 at 8:40 f m

Hej David,

jag blev fundersam över ditt medverkande i programmet Debatt. Var du intellektuellt hederlig?

Man kan ju ha lite olika uppfattning om det där med biologiska könsskillnader och dess betydelse, men när David inledningsvis konstaterar följande så satte jag nästan kaffet i halsen:

”Det är uppenbart att det är extremt stora skillnader på män och kvinnor från födseln från dag ett.” och att vi därför måste ta hänsyn till könet när vi uppfostrar. Han avfärdar sedan åratal av seriös samhällsvetenskapligt orienterad forskning som ”fria fantasier.” Hans slutsats är att man inte ska behandla flickar och pojkar ”likadant” eftersom man är biologiskt olika, och man ska inte ägna sig åt att ”förvirra barnen”.

Låt mig först presentera lite information som står i skarp kontrast till Davids uttalande.

American Psychological Association har en bra text som direkt motsäger Davids påstående om könets extrema betydelse. Inte heller finns det en manlig eller kvinnlig hjärna, vilket varit en populär myt.

Problemet med Davids resonemang är att det märks att han helt enkelt inte läst på. Cordelia Fine har en utmärkt bok för honom som heter Delusions of Gender. Det är en form av forskningsöversikt som på ett utmärkt sätt redogör för psykologiska och sociala processer som förklarar många av skillnaderna mellan män och kvinnor. Läs en recension här.

Jag föreslår att alla som vill diskutera könsskillnader läser Fines bok, eftersom det är helt omöjligt att föra ett vettigt samtal om forskningsläget om man inte har satt sig in i den typen av forskning.

En annan bra källa för den som vill sätta sig in i denna typ av debatt är följande film från UR: ”Kvinnligt och manligt – finns det skillnader.”. I filmen kommer du bland annat se Germund Hesslow som precis som David drar ganska oklara och långtgående slutsatser utifrån biologiska skillnader.

Tillbaks till Debatt. Jag blir så förvirrad David. Jag trodde du var psykiater. Jag visste inte att du forskade på könsskillnader. Jag måste missat när du blev en expert på det området. Hur gick det till?

Jag ställer såklart frågorna retoriskt: ingen intellektuellt hederlig och påläst person kan på allvar argumentera för att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är extremt stora. Eller ens stora. Då har man helt enkelt inte läst på tillräckligt väl. Det finns biologiska skillnader, men man har inte lyckats bevisa att det är just de skillnader som leder fram till olika beteende i vuxen ålder. Och mot det måste man då ställa all den forskning som visar hur psykologiska och sociala processer förklarar många av de skillnader vi faktiskt kan observera.

Tyvärr är könsskillnader ett område, liksom skolfrågor, där debattörer får svänga sig fritt med fördomar, gammal forskning, och allmänt tyckande. Helt utan att någon på allvar ifrågasätter. Men jag tycker att David borde veta bättre. Eller, om jag ska tillåta mig att spekulera, så vet han precis vad han gör och ser här chansen att få medial uppmärksamhet, sälja några böcker till, och sprida sin konservatism.

Avslutningsvis är det viktigt att konstatera ett uppenbart tankefel i Davids resonemang. Om det nu finns stora biologiska könsskillnader mellan män och kvinnor leder det inte automatiskt till att det är moraliskt försvarbart att bygga ett samhälle utifrån dem. Om vi tar aggressivitet som ett exempel så är det också ett naturligt förekommande fenomen, men vi väljer ändå att träna bort den mest överdrivna formen eftersom vi inte tror att det är något ett civiliserat samhälle behöver.

Som flera kloka tänkare har sagt: Om vår biologiska natur är tvingande så kommer vi märka det. Vår biologi har inget behov av någon som David som ska tala om för oss på förhand vad som går eller inte går. Det kommer helt enkelt visa sig.

 

 

Annonser

Viktigt om panikångest

In Nyheter on december 16, 2015 at 5:14 e m

Podcasten Sinnsjukt har en riktig fullträffare till avsnitt om panikångest.

Det är ärligt, äkta och ifrågasättande! Vi får följa ena skaparen av Ångestpoddens resa till rätt diagnos.

Podden ställer många viktiga frågor:

Varför frågar ingen om hur Ida mår?

Varför överväger man inte panikångest?

Varför får hon inte rätt vård?

Varför lär man sig inte i skolan om psykologi och psykisk sjukdom?

Känslor är inget farligt

In Reflektion on december 11, 2015 at 7:38 f m

Elisabeth Åsbrink skriver på DN Kultur att vi tänker för lite och beskriver riskerna med att låta känslorna ta överhand i debatten.

Åsbrink skriver: ”Känsloargumentet finns också i uppmaningen att öppna våra hjärtan – med andra ord, att känna oss goda. Men jag vill inte ha ett samhälle som styrs av en längtan efter att vara god.”

Jag förstår vad Åsbrink är ute efter, men problemet med hennes resonemang är att hon saknar grund för uppdelningen mellan känsla och intellekt.

Det är en seglivad myt att vi kan fatta rent intellektuella beslut. Hjärnans processer är helt enkelt inte uppdelade på det viset. Dessvärre reproduceras myten jämt och ständigt, i synnerhet av journalister.

När vi väljer, så väljer vi alltid utifrån preferenser. Vad vi föredrar. Och gissa vad som färgar det valet? Känslor. Det finns helt enkelt inga värderingar fria från känsla.

Ta ekonomiska argument som ett exempel: i media ställs ofta ”högerpolitiker” och ekonomiskt grundade argument mot ”vänsterns” mer känslobaserade. Det blir en jättebra motsättning som journalister mer än gärna skildrar.

Hur många flyktingar vi kan ta emot är ett exempel på en diskussion som förs utifrån denna motsättning. Där ställs ofta det ”rationella” mot det ”känslomässiga”.

Problemet är att den skapar en falsk motsättning. Det som oftast utmålas som känsloargument är helt enkelt en avvägning där man ställt ett antal val mot varandra och valt det man uppfattar leder till största välbefinnande för flest människor. Det är inte naivt, mer eller mindre känslomässigt än något annat. Det är helt enkelt rationellt givet att man uppfattar mänskligt lidande som ett större problem än exempelvis kortsiktigt försämrad ekonomi.

De ekonomiska argumenten då, är de inte rationella? Jo, visst. Men i botten finns såklart starka känslor som påverkar. Exempelvis kan det vara rädslan för att om vi fortsätter att ta emot invandrare så kan vi få det sämre.

”Att öppna våra hjärtan” kan således vara lika rationellt som att ”tänka med plånboken”. Kanske till och med än mer rationellt, eftersom några tusen år av mänsklig historia borde ge en fingervisning om hur det blir när girighet eller rädsla får styra.

Att båda sidor sedan betecknar sina respektive val som ”det goda” är snarare en efterkonstruktion än utgångspunkt. Ett mänskligt tillkortakommande skulle man kunna säga.

Åsbrink skriver vidare: ”Jag är trött på känslor som valuta i det offentliga samtalsutbytet, känslor som förväxlas med åsikter, känslor som blir till politiska beslut. Jag längtar efter tanke. Eftertanke. Kunskap. Förnuft.”

Återigen använder Åsbrink myten om att tanke och känsla står i strid med varandra. Jag håller inte med och vill erbjuda ett alternativ: vi måste bättre förstå hur värderingar färgar vilka argument vi väljer och vilka slutsatser vi drar. På så vis kan vi se vilka känslor som ligger bakom. Känslor som påverkar just våra åsikter; hur vi tänker efter; vilken kunskap vi värdesätter, och vad som ter sig förnuftigt. Det rationella kan inte existera utan känslor, och det är vår uppgift att förstå dem.

Människor tänker i allmänhet inte för lite. Världen är istället full av människor som tänker utan att förstå sina känslor. Först när vi förstår våra känslor kan vi fatta rationella beslut.

 

[Observera att texten uppdaterades 20151212]
[Texten har skickats till DN Kultur, DN Debatt och Aftonbladet Debatt, men dessvärre tackade samtliga nej.]